Thuram tänder svarta stjärnor

Två dagar har gått sedan 400 nazister demonstrerade i Borlänge. Jag visar Lilian Thuram bilden som blev ikonisk i samma ögonblick den togs; Tess Asplund står mitt i nazisttåget, vänd rakt mot de vitskjortade männen, handen oresonligt knuten i luften.
Thuram tittar länge på bilden.
– Det här fotot är väldigt intressant. För det första kan jag förstå att det rör upp känslor, men framför allt så handlar det om vår nutidshistoria. Nazismen, det var ju på 40-talet. Det är inte länge sedan.
Han lutar sig fram, tittar igen.
– Det som sker är att den här kvinnan skickar ett budskap. Men inte till nazisterna, utan till alla som står bredvid och inte gör något. Det betyder att hon vet att man måste slåss. Men man kan också ställa sig frågan – varför måste det vara en svart kvinna?

Det är precis den typen av frågor som Lilian Thuram söker svar på i dag. Efter att en osannolikt framgångsrik fotbollskarriär tog slut har han ägnat sin tid åt den egna stiftelsen Lilian Thuram Éducation contre racisme. Jag träffar honom på ett hotell i Göteborg, kvällen innan har han deltagit i en frågestund i Borås. Med sig har han sin bok Mina Svarta Stjärnor där han lyfter fram färgade människor genom historien – personer som ofta “glömts bort” i de gängse historieböckerna (exempelvis Matthew Henson, den förste mannen att nå nordpolen) men också superstjärnor som Muhammad Ali och Barack Obama.

Bakgrunden till boken kommer från vad han upptäckte när han flyttade från Guadeloupe till Paris som nioåring: Att den svarta historien, i alla fall enligt skolböckerna, tycktes ta sin början i slaveriet. Att svarta människor “blev till” först när de utnyttjades av vita.
Flytten till metropolen innebar också att han för första gången tvingades reflektera över vilken färg han hade på skinnet.
– Jag brukar säga att jag blev svart när jag var nio år, säger Thuram, som senare under karriären – inte minst i Italien – tillhörde de spelare som fick stå ut med apljud från läktarna.

Han var inte den förste att utsättas för rasismen, och inte den siste heller, men Thuram fann ganska snart att det enda sättet att förhålla sig till rasism var att försöka förstå den. Och systematiskt motarbeta den genom utbildning, dialog och ett spridande av ansvar.

Han tittar på bilden från Borlänge igen.
– Männen som marscherar här hävdar den vita rasens överlägsenhet. Men alla de vita människor som inte gör det, inser de att de har en roll att spela? Det intresserar mig. Rasism, precis som homofobi och sexism angår oss alla. För de här människorna som går på gatorna som nazister, vad är det de vill säga samhället? Jo, att det här alternativet finns. Ni kan ansluta er till oss. De säger att idag är vi numerärt underlägsna – i morgon kommer vi vara fler. Därför är det viktigt att någon träder fram och säger: Vi på andra sidan, vi finns också.

För Lilian Thuram är rasismen en politisk och ekonomisk konstruktion, skapad av kolonisatörer för att motivera ett uppenbart ojämlikt samhälle. Ett sätt för en minoritet att kunna dominera en majoritet.
– Det här synsättet varade ända fram till 1980-talets apartheid. Så tänk dig hur många hundratals år människor som du och jag accepterade den här förklaringen och betraktade den som normal.  Det är därför som det fortfarande i dag finns människor som menar att det finns en vit överlägsenhet. Man stigmatiserade hudfärg och det finns kvar i oss än i dag, om än undermedvetet.
– Vad tänker ett svenskt barn, en tioåring, om en person som inte har en vit hudfärg? Även om ingen har sagt något direkt till barnet så tror jag att det har en uppfattning om detta. Detsamma gäller för homosexuella, kvinnor, muslimer. Det finns lagrat redan i ett barns medvetenhet. Därför måste man hjälpa människor att göra sig fria från sina egna fördomar.

Ja, Lilian Thuram säger att han vill hjälpa rasisterna. Den ilska och frustration han kände som ung har ersatts av en övertygelse att rasism är något som vi påtvingats av de ledare som haft något att vinna på det.
– Det är som är viktigt för oss idag är att vi alla reflekterar: Vilka är mina fördomar? Vilka historier bär jag på? För det finns nazister, det finns Ku Klux Klan – och det finns motsvarande grupper hos icke-vita. I dag är de i minoritet, men det är ofta minoriteterna som drar iväg med samhället åt olika riktningar. Därför måste vi vara otroligt uppmärksamma. Jag tror att de flesta vill leva i fred tillsammans. Därför måste vi inse när någon vill föra oss i en annan riktning, och vägra gå med på det.